För över tvåtusen år sedan säger Elektra i Euripides drama: "Var ska jag börja mina anklagelser? Var ska jag sluta? Vad ska jag sätta som medelpunkt?"
I denna tid av eufemismer och klichéer, då det anses bättre att utnyttja människors godtrogenhet än att nämna saker och ting vid deras rätta namn, är detta rop från Agamemnons dotter fortfarande lika giltigt.
Är det inte just detta som är teaterns roll? Att anklaga. Avslöja. Utmana. Uppröra.
De trender som vi ständigt söker – det transnationella, det till varje pris allmängiltiga, globaliseringen som hotar att reducera världen till en enda liten by där allt är likadant – de gör det sannerligen inte lättare för teatern i vårt samhälle, alltmer utslätat och undertryckt av de två tre enorma kulturella monster som vill bestämma allt i kraft av sin suveräna makt. Om man alltför starkt strävar efter att allt ska likna vartannat, kommer ingenting längre att likna något alls.
Nej, friskhetstecknen i början av vårt tredje årtusendet finns snarare i de lågmälda röster som nu överallt höjs mot orättvisorna, röster med samma utgångspunkt som teatern: att lyfta fram människans inre väsen och getalta det så att det känns gemensamt för hela världen. Dessa röster höjs i Skottland, Irland, Sydafrika, Quebec, Norge och Nya Zeeland: överallt hörs de protestera. Ibland talar de en speciell dialekt som ingalunda är global, visst, men tonfallen är åtminstone äkta! Och de talar till var och en, därför att de redan från början riktar sig till en speciell lyssnare, en bestämd publik, som berörs av att känna igen sina egna sinnesrörelser och lidelser, som kan få gråta över sig själv och skratta åt sig själv. Och på det sättet kan också hela världen känna igen sig: om porträttet redan från början är likt.
För det allmängiltiga hos en pjäs ligger inte i var texten är skriven, utan i dess mänskliga uttryck, det viktiga som den vill säga, det sköna i dess uppbyggnad. Man blir inte mer universell därför att man skriver i Paris eller New York och inte i Chicoutimi eller Port-au-Prince. Man blir mer universell när man berättar om det man själv känner till, inför en publik som är beredd att låta sig granskas och idka självkritik, och när man med hjälp av teaterns mysterium – ja, med själva övertygelsen och uppriktigheten i sina ord – lyckas beskriva och besjunga människosjälen, utforska dess hemligheter, återge den dess fulla rikedom. Tjechov är inte universell därför att han är ryss, utan för att han är genialisk nog att kunna beskriva den ryska själ i vilken alla människor kan känna igen sig. Och det gäller alla genier, också de dramatiker som enbart är "bra": varje replik som skrivs av en författare någonstans i världen är per definition universell om den inrymmer Elektras djupt kända rop: "Var ska jag börja mina anklagelser? Var ska jag sluta? Vad ska jag sätta som medelpunkt?"

Michel Tremblay
St-Adolphe d'Howard, den 24 juli 1999

Translated into Swedish by Leif Janzon
(original French)  
 
 Photo: Grégoire Photo (Droits restreints)